(eller stavas det så? min franska lämnar en del att önska...)Ikväll serverades då den här på bloggen så omskrivna menyn. Efter att ha fått se Ljusterö ur alla möjliga olika vinklar som jag inte bett om, kom jag fram sent. Självklart anlände gästerna tidigt. Men, det hela avlöpte lungt och behagligt i vilket fall. Fotona jag tog blev helt usla och kommer aldrig att få äran att skvalpa runt i cybersörjan. Kvällens matsedel har jag ju redan redogjort för, och jag följde i princip den. Det var en något negativ inledning om en kväll jag till syvende och sist känner mig väldigt nöjd med.
Det fanns ett par oprövade kort i matsedeln. Hasselnötsmajjo och kompott på kålrot och aprikoser med svartpeppar. Hasselnötsmajjon var helt enkelt en majjo av kallpressad rapsolja, äggula, äpplecidervinäger och rostade, skalade, mixade hasselnötskärnor i riklig mängd. Den var väldigt gul och fin mot några tunna skivor kokt rödbeta(vägrar kalla det för carpaccio, men om ni förstår bättre då så, ok, inom parentes kan det väl vara ursäktat..) Till det marulkskind hastigt stekt på hög värme och ett nystan med purjotrassel(hade tänkt att fritera men gästerna kom ju så tidigt...). Dekorativt och gott. Inga revolutionerande smakkombinationer men tillräckligt annorlunda för att sticka ut på ett anspråkslöst sätt. Den kommer nog att återkomma i repertoaren någon gång.
Kompott(eller ragu, eller nåt) av kålrot, aprikos och svartpeppar; Blötlagda, hackade, torkade aprikoser och små stavar av kålrot fick koka i lite kycklingbuljong, tänk risottokokning(det blir nog ett inlägg dedikerat kycklingbulle snart..) Mot slutet malde jag grovt ner ganska rikligt med svartpeppar. En minut innan vände jag även i fint strimlade sockerärter och massa färsk körvel. Jag som grämde mig lite innan för vad man skulle hitta på med kålrot. Fick en ny infallsvinkel här på bloggen bland kommentarerna, tack för det. Vilken rotsak den är ändå, kålroten..
Sen avvek jag naturligtvis från planerna lite här och där. Inte för sakens skull, utan för att när jag jag väl stod med komponenterna framför mig insåg jag att vissa saker kunde bli bättre. Våga släppa sargen och börja spela hockey är en devis jag gillar.
Inlägg
2 år sedan
4 kommentarer:
Jag håller med. Man måste våga ändra och improvisera. Vad är det som säger att det första tänkt ut är det bästa?
Just precis ingenting enligt mig. Eftertanke i stunden är otroligt viktigt. Och ganska svårt, kräver en del övning för att man inte ska låsa sig. Och att man har gäster som litar på kockens omdöme. En paradox i sammanhanget är vikten av att hålla sin standard samtidigt, gäller kanske framför allt på restaurang, jag uppskattar inte alls att rätter har ändrat form, smak eller innehåll om jag äter dom mer än en gång. Men restaurangrätten bör också vara utprovad på ett annat sätt innan den hamnar på menyn till skillnad från den här typen av hemma hos-uppdrag.
Självklart måste restaurangrätter vara utprovade. Men hemmakockar tror jag måste våga lita mer på sina egna smaklökar.
Definitivt.
Skicka en kommentar